Vi har så jävla många minnen tillsammans! Att du skulle få cancer kunde vi aldrig ens tänka oss när vi var 15 liksom? Vi som skulle få barn som växte upp tillsammans. Vi som skulle vara tärnor på varandras bröllop? Vi som skulle dela alltid i livet.

Att veta om att du inte har långt kvar nu är så förbannat jobbigt. Minns när jag ringde dig den 16 Juli då den dagen jag fick veta att pappa hade gått bort och du stöttade mig så mycket du bara kunde . Jag ringde dig varje dag och var så ledsen. Den 26 Juli bara exakt en vecka efter ringde du mig och berättade du hade fått den duma förbannade leukemi tillbaka för andra gången! Du är bara 22 år!

Jag kom hem från norrköping och åkte till dig till, spenderade veckor vid din sida på sjukhuset! Jag ville inge hellre än att du skulle bli frisk igen! Så vi kan få göra allt de där som vi planerat?

Men nu kommer inte bli så, och jag är så ledsen, jag känner mig så hjälplös! Om jag kunde skulle jag ge allt jag kan för att få dig att bli frisk.

Jag loggade in på min gamla facebook och se att din mamma skrivit att du fått tillbaka cancern IGEN! Jag bröt ihop totalt! Jag vet inte vad jag ska göra? Det finns ingen chans nu Sandra, men jag ska be för dig varje dag, jag ska ge till allt jag kan för att detta ska vända!

Först pappa sen du, jag orkar inte detta! Snälla! Säg att du inte bara har dom där veckorna/månaderna kvar utan en hel evighet? Jag älskar dig, du ska inte få tas ifrån mig! Du ska vara här hos mig, du ska vara den glada Sandra föralltid! DU ÄR MIN BÄSTA VÄN OCH DE KOMMER DU ALLTID ATT VARA!!