Igår fick jag ett besked som jag aldrig trodde jag skulle behöva höra! Min älskade bästa vän, hennes cancer har spridit sig till hjärnan, och detta innebär att de inte är långt kvar nu. Jag är så ledsen, har knappt sovit och känner ingen lust för att äta något heller. Allt känns bara så jävla svart just nu, önskar att man kunde trolla!

Jag har gråten i halsen hela tiden. Har gråtit hela natten och istort sett hela imorgonen också. Hon är liksom bara 22 år gammal och har haft cancer 4 gånger nu, detta är så förbannat orättvist! Hon har hela sin familj, jag hade kunna byta med henne, jag har ju ändå en pappa där uppe.

Pappa! Lova mig att va väl hand om min älskade vän när hon möter dig där uppe! Du ska behandla henne som att hon vore din dotter! Hon är mitt allt och de hoppas jag att du vet, eller ja de vet du ju men ändå!

Jag som trodde att 2012 skulle bli ett bra år, men nej inte de. Jag höll allt jag kunde för att du skulle slippa denna skit. Men de hjälpte inte. Att veta om att man kommer förlora sin bästa vän är som att tappa ena halva av sitt hjärta!